Att känna sig nere är ingen rolig känsla, ibland vet man inte vart känslorna kommer ifrån, att veta allt är omöjligt.

Det fantastiska med oss är att våra kroppar hela tiden förklarar för oss vad som händer med kroppsspråk. Men det är

alldeles för sällan som vi lyssnar, eller ens tar oss tiden att lära oss vad kroppen menar. Som exempel är, hur många går lika ofta på toa som dom äter? och hur ofta äter vi så många gånger som kroppen behöver? Inte undra på att vi tappar tålamod och blir trött, sen väljer att stoppa i oss godis/kaffe/pizza/läsk osv.. de går ett tag..

Och inte undra på att vi inte förstår vad som händer när vi mår dåligt, att det blir kaos och vi tror att vi behöver vara själv för att vi tror att de inte funkar att vara två. De är ärligt talat fantastiskt hur mycket vi går i motvind.

De som verkligen kan väcka tankar är att det vi stoppar i oss faktist "rubbar systemet" och "kopplar om", helt plötsligt blir vi en helt annan människa. Vi lägger på oss extra kilon vi vill bli av med, vi blir griniga och skäller på någon som inte förtjänar de, vi väljer att ta mindre bra beslut och innan det är klart så sitter vi där igen och dricker alkohol, äter pizza och stoppar in en snus.

Ibland behöver man bara byta vän krets, för att få rätt peppning, ibland behöver man få en utskällning för att förstå, och ibland, ja, ibland då behöver vi bara få massor av kärlek för att vilja ändra oss. Och ibland, men väldigt sällan, så räcker ingenting till, de är då vi behöver gå ner oss totalt för att sedan få börja om från början.

Vi väljer själv när det får vara nog. Så ta vara på alla dom tusentals tillfällen varje dag! Vänd tanken! Framåt ska vi! inte neråt eller bakåt. Och verkligen inte in på villovägar i livet.

Som människa är vi duktig på att stöta bort människor, det är sällan man ser dom som drar till sig mycket positivt, däremot mycket negativt. Väldigt många under uppväxten blir så att säga "programmerade/lärda" just de. Vore därför underligt om ingen större förändring sker under vägen, att man som människa blir så. Men vart ska förändring ske om inte orken finns?

Ikväll funderar jag inte så mycket, det som hänt under dagen/kvällen känns ganska bortblåst, lugnet kom med vila.

Vila, slappna av, de behövs dagligen, och extra mycket när allt inte känns som de ska.

I vilket fall som helst vill jag få skriva ut en låt text, fast översatt till svenska då..

Gotthard - Heaven

Visa mig vägen till ditt hjärta

Jag söker

Men jag hittar inte

vägen fram

Allting är borta, långt borta

Här står vi nu

Utan några
ord kvar att säga

Gav dig kraft

Föll ner

Tystnad, aldrig trodde jag att det skulle göra så int

I de mörkaste stunderna

Sov utanför din dörr

Önskade att allt kunde bli som förut

Låt mig hitta min del av himlen

Låt mig hitta min väg hem

Jag vill att den här kärleken ska hålla förevigt

Och tillsammans igen, låt oss vara stark igen

Det var en liten del av texten med lite egen tolkning av texten.

Fundera inte så mycket, gör istället, och ur sunt förnuft, så slipper det bli en massa jobbiga känslor.

Förr eller senare händer det, saker vi önskat oss går i uppfyllelse. När vi tänker, så tänker vi egentligen inte på att vi önskar oss. Och vad man önskar sig ska man vara rätt försiktig mer. Att t.ex. tänka att "de kan lika gärna brista" är att önska sig. Man kan önska sig att någon bryr sig om vad man gör, man hittar någon som man kanske till och med får en relation med som bryr sig på alla vis. Frågan då är, har man gjort upp med sitt förflutna, även det från barndomen är förflutet. T.ex. om man tänker att man vill ha någon som bryr sig, och man vill inget heller än att sin pappa ska bry sig om vad man gör och inte gör, och sen får en relation där personen bryr sig, men kanske för mycke utifrån vad man är van, då blir det konflikter. De finns så många sorters konflikter, men de mest spännande med dom alla är att de är vi som känner dom, vi som upplever dom, det kan alltså inte vara den andras fel sålänge det gått på sunt förnuft.

När det blir mindre bra i ett förhållande, de är då det största provet kommer, funderar du över vad din älskade gör och inte gör då ni inte är tillsammans? litar du på han/hon? eller snurrar tankarna bara? Vad händer inom dig då de går lite snett?

Ibland är man inte medveten om att man stöter bort någon med sina tankar, med sin ord, attman skyller över det på den andra, att det är den andras fel. Att man som människa säger saker som man får ångra är vanligt.

Jag som människa är väldigt känslig, men jag är väldigt positiv, och jag tycker om att jävlas, att få vara full i fan är något jag tycker om, men det är inte alla som klarar det, även fast att dom valt att vara lika tillbaka. Jag vet att vissa mår sämre än andra, och när dom visar det för mig så väljer jag att ändra mig och sätter mer positivitet i första hand. Men ingen kan veta något förens den andra valt att berätta "Nu idag mår jag dåligt, de är ingen bra dag idag". Varje dag är annorlunda, och allt beroende på vad som hänt, vad man tillåtit att andra gjort mot sig, vad man ätit osv.. allt beror helt på. Och oftast så vill vi människor inte att andra ska veta att vi mår dåligt, så vi väljer att säga "de är okej", "de är bra", "jodå, de är fint" fastän att vi mår dåligt. Ska man kunna genomskåda detta behöver man själv stanna upp och verkligen lyssna. För är det verkligen bra?

Allt för många mår dåligt.. umgås med människor som tar deras energi och säger dumma saker till dom.. VARFÖR STÅR NI UT? HERREGUD! Var en människa och säg ifrån och byt sällskap! Se där... nu var jag där igen.. alla väljer själv, men hur länga ska ni stå ut? och hur länge ska eran partner orka se er må dåligt? MÄNGD och MÅTTA! De är inte meningen att partnern heller ska behöva få ut för saker som förstoras upp pga. att ni/vi valt att stå ut med vissa människor som trycker ner oss. Ordspråket "Man blir som man umgås" stämmer väldigt bra i de fallet, tar någon din energi, kommer du undermedvetet att vilja ta någon annans för att kompensera förlusten! Och då blir det oftast din partner/vänner som får ta den smällen.

Viktigt att tänka på vad man gör och inte gör! Jag själv är inte mer än människa, jag säger saker jag ångrar ibland, men jag försöker alltid tänka som så "Det är jag och inte han/hon, de är jag som känner de här och de är därför jag som behöver lösa det inom mig" innan jag säger något som jag sen kommer förhårdna i och anse att "Jag har rätt, de är bara så, för jag vet att han/hon sagt så och de är inte jag som ska må dåligt över de" för säger någon något som man vet är fel och som inte låter bra, utan är elakt, så kan man utgå från att dom inte mår bra helt enkelt, och jag som människa borde då bete mig bättre, så det inte blir att man slänger pil på varandra! Däremot kan man ta avstånd till denna människa som beter sig illa om man anser att den och sig själv behöver utrymme.

Så ta de försiktigt! Tänk på vad du önskar dig, och vad du sänder ut. Skicka inte tillbaka de du får om de är negativt!

Mitt upp i allt kaos, stannar man upp och tänker till. Jag skulle precis skriva ett inlägg här, jag visste precis vad jag vilja skriva och vart jag vilja komma med de. Men ibland mitt upp i allt behöver man stanna upp, tänka till, lugna ner sig, och se saker som dom faktist är. Då kan man tycka att man faktist gör de, men väldigt ofta har man fel syn "fel glas ögon" att se genom.

Jag satt nyss och bara kollade på det andra skrivit här uppe på sina bloggar, och jag lyssnade på när den bredvid mig skrev på tangebordet med hårda slag sammtidigt som jag lyssnar på SKY.FM New Age. Och genom att bara känna in, se och höra vet man mycket lättare hur någon annan mår.

Hur kan någon nånsin bry sig om någon som mår dåligt men som säger att de är bra?

Hur kan man orka se glad ut hela tiden när något helt klart är fel?

Varför tillåter vi att någon får dra ner vårt allmäntillstånd i vardagen?

Att välja ett liv där man ser de mesta ur positiva synvinklar, tänk vad svårt de är när man inte får lära sig de hemifrån för dom som är våra förebilder valt att se mer negativt och rädsla i livet.

Men när ska vi säga ifrån? Den ända som tillåter att någon gör oss illa är vi själva, och att försvara sig behöver inte vara att göra samma sak tillbaka, utan att veta bättre, att lugna ner sig, att våga stänga av och säga att nu får de vara bra, och sen se till att livet går i den riktningen, att inte nappa varje gång vi blir testade.

Kom ihåg, det påverkar alla i rummet och närheten även fastän du försöker dölja att du blivit påverkad. Ingen är värd de, speciellt inte dom i din närhet, så varför tillåter du att de blir så?

I livet, händer det annorlunda saker, som känns djupt inom oss. Min far sa en gång till mig när han och jag gjorde ett jobb på ett tak med att måla taket, att det är när man går på taket som om det vore på marken, de är då man ska vara rädd. Och vi människor tror gärna att vi kan och blir nästan lite för stor på jorden när vi blir van vid något. Det är då olyckor händer, men en olycka behöver inte vara att man ramlar ner från taket och bryter benet, det kan lika gärna vara att fastna i gamla tankar. Vi blir lätt hård och håller fast i det som varit precis som om det vore den sista livlinan vi har innan vi inte orkar mer, men vad vi ofta glömmer är att livet ger oss inte mer än det var tänkt, sen är det upp till oss att försöka vända på det, och helt klart kan de bli för mycket om vi inte lyckas vända på de, de är då andra utvägar kommer till hands. Snälla underbara ni, glöm aldrig att ni är värd allt bra i världen. Låt de inte gå så långt att du inte kan ta dig ur något som du egentligen inte vill vara i.

Jag kollade nyss på filmen Warrior från 2011. Den säger mycket om livet, hur lät det är att förhårdna och sätta upp tjocka murar. Det är inte meningen att man ska behöva bli slagen tills man knappt kan andas och stå på benen för att förstå. Men ilska och glädje lika väl som hat och kärlek går hand i hand, det är en hårfin gräns innan det slår över från det ena till det andra. Men den där gränsen kan lätt bli en tjock mur, och som man dagligen får bryta ner gång på gång för att inte stelna till. Som människa behöver vi ha fler positiva tankar i vardagen än vad vi har negativa.

Som exempel, många tycker om skitsnack "skvaller", vem gynnar de? leva på andras energi? skapa din egen och gynna dig själv lika väl som andra. "Hörde du om vad *** gjorde då"? Ja, alla har vi varit där mer eller mindre, men tänk om och vänd på de, varför kan du inte säga "Jag har börjat tänka om och försöker se allt ur ett positivt perspektiv, jag mår mycke bättre av de" eller "Tänk vad roligt *** hade ihop idag" de finns inget bättre än att känna glädje och att ge det till andra. De är kärlek! Men ibland behöver vi brytas ner och bygga upp för att förstå. Jag hoppas ni gör det lätt för er själv. Som min körskolelärare sa till mig en gång i tiden "Du gör de väldigt svårt för dig själv" och jag svarade "Ja, men då lär jag mig mest".. De kan man tolka på flera sätt, jag vilja iaf lära mig allt på bästa sätt, men jag insåg inte förens efteråt att allt de jag gjort så svårt för mig för att få ut mest av de hela faktist kunde göras på ett så mycke lättare sätt med samma resultat.

Alla vill vi försvinna en stund i vardagen. Vissa mer än andra. Allt vi hör, allt vi ser, allt vi gör påverkar oss. Spelar jag Death Metal i stereo orkar jag inte hålla humöret uppe länge, men mår jag dåligt inombords och spelar Death Metal kommer min energi att öka, det blir som en sorts tillfredsställning av känslor. Äter jag något som jag inte tycker smakar gott kan det bli så illa att jag går och spyr, men äter jag något som smakar gott blir jag nöjd, en sorts tillfredsställning av känslor.. varför hittar man sällan personer som dricker alhokol som mår bra? folk som tar droger, röker, eller varför inte folk som ofta pratar negativt. Så vad har alla dom genmensamt? Om man blir i matad att "livet blir inte bättre än såhär" - "vad är de för mening" - "de går åt helvete i alla fall".. ja, ordspråken och meningarna finns i det oändliga. Hur kan man tänka positivt om man inte tror på sig själv? Man kan inte ge sig själv något man inte fått lärt sig, heller inte ge någon annan något som man själv inte har.

Ofta går det alltid att referera till hur man haft det i uppväxten med familj och vänner. Om en förälder väljer att inte vilja se en sak återspeglas det i samma eller andra saker i barnets vuxna liv. Och man vet oftast inte hur man gör bra val, t.ex sluta springa på krogen varje/varannan helg, sluta med droger, röka, sötsaker.. för hur ska man då orka med sig själv om man inte får mätta sin känslor med materiella ting istället för med positiva känslor. Så positiv är väldigt få. Och hur ska vi unga lära oss när dom äldre inte ens klarar detta, förebilder behövs! De är inte meningen att vi ska blunda när något dåligt händer oss, och det ska verkligen inte göras till en vana.

Men ibland kan man inget göra, det går inte att hälpa alla, man kan bara göra det man vet är rätt och hoppas på att det når fram.

Det finns en låt.. Nickelback - When We Stand Together som översatt till svenska säger:

Ännu en till beroende av en bön

Och vi tittar alla bort

Människor som låtsas överallt

Det är bara ännu en dag

Det flyger kulor i luften

Och dom bara fortsätter

Vi ser det hända där borta

Sen kollar vi bara bort

Dom säger att allting är bra

Och vi fortsätter bara rakt på

Hur kan vi somna om nätterna

När någonting helt klart är fel

Den rätta guiden att guida oss

Är den som redan finns inom oss

Ingen kan dela oss

När ljuset leder vägen

Precis som ett hjärtslag

Fortsätter vi rakt på...

Det är inte en rak översättingen och inte heller hela texten, men en egen tolkning.

Vad ska du säga till ditt barn eller din älskade när du kollar bort? Vad säger du när barnet frågar varför du fått lungcancer av rökning, eller när någon slår den du älskar, eller när ditt barn frågar varför du inte kan leka för du är bakis hela helgen? Vi har alla ett ansvar att sköta oss, det gäller hälsan.. kosten, motion, sluta röka, släppa negativa tankar osv.. Barn till alkholister, män som slår kvinnor, kvinnor som slår män, rökare, drogmissbrukare osv får med sig ett STORT arv. Om inte någon har slagit näven i bordet redan, hur ska då barnet som vuxit upp och blivit man/kvinna klara av att stå emot? Det brukar sägas att man är inte starkare än sin svagaste länk, och sålänge man inte tar kontroll över sitt liv, stämmer det fantastiskt bra.

Kom ihåg, alla väljer vi vårat gift, men ett gift kan vara positivt, vänder man på det är positiva tankar ett gift som man blir beroende av. Det finns positivare gift än droger, alkohol, rökning och liknande! Kärlek!

Så mycket skit jag tagit mig ur så vet jag att de går fastän begäret kommer tillbaka titt som tätt under dom första årena! Men de trappas ned de med! Positiva tankar! Se till du med att göra ditt val idag och inte imorgon!

Till alla er som följt/följer mig, så är det bloggbyte på gång. Ni kommer att kunna följa mig på www.halsa-naturprodukter.se, där kommer ni att hitta både info om produkter/brä/frukt/grönsaker/örter och en hel del annat, och jag kommer skapa en kategori för livsåskådning. Och då kommer ni kunna gå in under fliken "För Din Hälsa" och hitta den kategorin som just ni är intresserad av.

Denna blogg kommer att finnas kvar ett tag till, men den kommer att tas bort så småning om eftersom det är tänkt att jag ska gå över helt till www.halsa-naturprodukter.se.

Hoppas att ni har tålamod och kommer att fortsätta följa mig.

Som yngre, som barn.. så var de aldrig de viktigaste att ha allting, de viktigaste var att mamma och pappa brydde sig, gjorde man illa sig så skulle dem finnas där och säga att de ordnar sig, och på kvällarna så vilja han bädda ner sig i soffan framför öppnaspisen och få ha mamma och pappa i närheten till en stund av tv tittande, och på helgerna vilja man alltid hitta på något, gå till skogen och grilla, eller sparka lite fotboll eller något liknande. De viktigaste var inte att man dem där nya kläderna, eller ett tv-spel. Utan att man var sammlad familj och att man trivdes tillsammans och visa kärlek.

Att ha en pappa eller mamma som inte hade tid, eller som jobbade borta, eller inte hade ork, det var de inte roligt på en fläck.

Och automatiskt så lades mycke av sysslorna över på en av föräldrarna pga att den ena var borta och jobba och den andra var hemma och jobbade med oss barn. De var inte så jag vilja ha de. Pengarna behövdes, men en förebild var borta.

När ska vi människor inse att tiden tillsammans är viktigare än pengarna för att spendera på "lyx" artiklar är det som faktist betyder. För när huset brunnit ner, bilen slutat funka och banken gått i kk och vi står där och har jobbat i 20-30 år för att få något som på en dag tagits ifrån oss, vad finns då kvar? våra nära och kära? som familj och släkt.. ja, vad gör du om dem försvinner?

Om du fick välja, om du fick jobba och tjäna bra med pengar för att få bygga upp ett liv åt din familj i ett bra hus, med bra bil och du har pengar på banken men du har inte alls den tiden din fru/man och barn behöver och vill spendera med dig.

Eller har du ett liv med din fru/man och barn med kanske en lägenhet eller mindre hus, en sämre bil eller kollektivtraffik och kanske inte har några pengar på banken, men du och din familj klarar ett bra på de ni har ändå.

Vilket skulle du välja? och vilket har mest betydelse i slutändan? vad skulle du vilja dö med i tanken, att du har ett hus du nu inte bor i, för du bor på ett vårdhem, en bil du inte kan köra, och pengar du inte kan använda? eller vill du helt enkelt att någon ska finnas där och bry sig i slutet för du vet att du har som människa spenderat tid och gjort ett liv värt att leva med någon annan, som uppskattar att du tagit dig tid för dem?

Jag har som människa stora planer för mitt liv, och jag vet att idag finns det inte mycke tid över att spendera på en annan person. Vilket jag tycker är sorgligt, men för tillfället nödvändigt i mitt liv. Men jag skulle inte vilja leva ett liv där jag inte får spendera massor med tid på att göra något som jag och en annan person vill göra tillsammans, skapa familj, åka utomlands, gå ut i skogen och grilla.. och allt som har med livets hälsa att göra. Nej, jag vill dela mitt liv med en människa som är någorlunda likasinnad, någon med känslomässigt utbyte. Som inte vill stänga mig ute, och som tänker sig för och gör saker för att underlätta för mig, och som jag får göra saker för som underlättar, där man ger och bryr sig om att ta vara på tiden tillsammans.

De handlar inte om att den ena kan en sak bättre än den andra och bör därför göra den, utan att man delar på sysslor, allt mellan himmel och jord. Men problemet med detta är att vi bryr oss för lite, och vi orkar inte ta oss tid att lära oss nya saker. Vi går i gamla fotspår, skapar rädslor som säger att vi inte klarar av de ena och de andra, och därför slutar vi lära känna varandra och vill att allt ska vara på ett vis.

Tack till alla er som väljer att vilja ta steget att försöka och göra det bättre för er och andra. Utan att ta fram det stora egot, de räcker gott och väl med de lilla egot. De kan vara mycke nog ändå med bara de lilla.

En sak som slagit mig och som exempel tar jag disken, men de stämmer på de mesta:

Skulle någon säga till mig, "du, vi kan väll diska efter oss varje gång" så skulle jag göra de om jag ätit frukost eller middag eller vad de nu är, och jag skulle diska så att jag skulle slippa diska om de, för så kul är de inte att diska. Även om jag nu tycker de kan vara skönt att stå där ibland. Men ändå.

Men skulle jag då säga till en person att "men då kan vi väll va nogrann så slipper vi diska om, för de är inte så kul att göra de, speciellt inte om den andra har fuskdiskat" så tycks det ofta inte funka.

Och då kommer man fram till att då göra väll inget om de ligger lite disk heller där som man kan ta reda på sen, om man nu ändå ska ställa sig och diska om allt som redan är diskat? Eftersom det har ju ingen betydelse i själva verket.

Men då är oftast den andra personen så van vid att man diskar och göra nogrannt, så då blir de kaos, och frågan är, hur de ska gå? så vad är då lösningen?

Skiter man i de så att de finns lite disk, så funkar de inte, men diskar man noga, så får man göra jobbet själv och helt enkelt ta reda på fuskdisken, för på den vill ingen äta iaf. Så hur ska man lösa detta dilemma? ett simpelt problem i uppförstorat format, lite intressant. Speciellt om båda bryr sig, men bara en klarar av att göra de nogrannt men inte orkar göra all disk i längden helt ensam.. Så hur skulle ni lösa detta problem?

Samma problem kan uppstå vad de än gäller, tvättning, dammsugning, rengöring av toaletten osv... så, frågan är, hur skulle just ni lösa de här? och hur mycke ego sätter ni in för att få en lösning eller slippa undan? och hur mycke ego sätter eran partner in för att antingen få en lösning på detta eller slippa detta? vart är den jämnställdheten som de pratas om? och hur mycket är man villig att kompensera för att ändå ha lite av sin fritid över?

Jag vill påpeka att alla har inte dem oddsen att dem kan vara hemma och spendera tiden med sin familj, och till er som inte har detta pga. pengabrist och som får kämpa för att få ihop de för att ens ställa mat på bordet. Ni ska vara stolt över att ni visar att ni kan! Ni är en bra förebild!